En vanlig måndag

Ska man be om ursäkt för att man har haft ett fullspäckat liv och inte hunnit med att skriva i bloggen? Jag vet inte det jag.
Men nu är jag i alla fall här igen, frid och fröjd! Historien om min vita bil artade sig. När man bara har glykol för max -5 grader är det inte så konstigt att det blir protester.
Historien om stygnen på foten blev det tvärtemot med, den urartade. Detaljer är inget för de mest känsliga öron, ögon i detta fall. Tom, min älskling sa med basta att åka ner till akuten. Sagt och gjort. Kom hem igen, 300 kronor fattigare, ett gult recept och med en fortfarande blå fot. Så kan det gå. Jag bannar henne (ingen nämnd, ingen påhoppad) som inte använde sig utav handskar. Vi lever år 2009, bakterier och virus sprider sig lättare än vad glassen smälter på sommaren.