Juli 2009

Regnet faller ner längs mina kinder, det ser precis ut som tårar men jag ler och nynnar, hela världen för mig gungar.
Å jag har svårt att visa känslor, men jag hoppas att du vet även om ingenting står skrivet så tar jag heller ingenting för givet. Vi föll så som löven gör med väntan på vintern, rakt in i varandras varma famnar. Omfamna mig nu, bär mig över tröskeln och gör mig till din fru.
Fylld av bilder är min hinna av nät, finner en inre frid i en stillsam sång av kärlek och tid.
Stora kliv, träda fram, våga vinna, orörda ord. Jag är stark, du är dansant och tro utan tvivel är medicinen för att kunna få förgylla den tråkiga och trista tiden. Min mur rivs sönder, bit efter bit, precis som påstådda för svåra fall kan rasa samman vår felskapta politik.I parken sjunger fåglarna, kvittrar fina ord tror vi, men egentligen ser dom oss som dårarna.

Dessa väsen dessa känslor, allt bara vrider om sig. Kramar, värker och gör ont precis som krämpor.
Ge mig ett substitut, så ska jag hjälpa till och göra om allting för dig som förut.
Din plats i världen är inte skriven, så spela inte allan för alltid, för du kan inte bara tolka den som given. Illusionen är inte din räddare i nöden, den för dig snarare närmare döden.
Stäng alla skåpen och finn en ro, tankarna stormar inte mer utan sakta stannar över din trångsynta egenbyggda bro. Spräng sönder min hinna av nät, fotografierna som fanns klara, är nu blott en ömtålig punkt.